#2

Idag var det KTH’s Quarneval i Stockholm med alla möjliga ekipage i kortegen.
Här är ett urval:

Det fanns en gång en pojke, vi kan kalla honom Junior, som gick i min klass från årskurs 1 till 6 i vanlig klass, 1991-97. Denna pojke fann nog inte mig som den roligaste person han mött och hade istället bestämt, eller var den en del i hans hjärna med eget liv, att just jag inte hörde hemma här. Fast jag vet inte, tycker det är lite svårt att beskriva det i ord.
Hur som helst var det så att när vi gick i mellanstadiet så brukade Junior peka fulfinger åt mig i klassrummet. Jag hade jättesvårt att ignorera och det fesulterade i att jag lämnade klassrummet och satte mig någon annanstanns i skolan och var ledsen så tårarna rann.
Jag minns dock inte hur pass länge detta på gick och inte heller om det hände under bara en årskurs.
Det som så här i efterhand gör mig mest arg är att våran fröken aldrig gick ut för att se efter hur det var med mig. Aldrig heller frågade hon varför jag hade lämnat klassrummet, jag återvände alltid dit så skötsam som jag ändå var i skolan.

Försökte jag vara som de andra i kläder och stil så var man fel och var en härmapa. Undvek jag istället det ja då var jag fel i.a.f.

Något som trots saker som detta, som tyvärr bara är en i mängden, är ändå det att jag aldrig skuldbelagde mig för de som hände. Jag stannade heller aldrig hemma från skolan p.g.a. det. Någonstans var jag ändå stark.

Optimisten ser ljuset i tunneln.